Imorgon är en speciell dag för mig.
Det är nämligen 20 år sen jag och min familj flyttade till Finland.
Jag blir att tänka på alla människor jag mött, vad jag varit med om och var jag är idag.
Allt det ovannämnda har format mig till den jag är idag.
Så tack ska ni ha (alla som känner sig träffade).

Jag har enda sen sensommaren även funderat på en sak som jag och min kompis Rabbe tog upp över några koppar kaffe (eller var det vin?).

Vi insåg att man möter människor på vägen under sitt liv som kan bli ens bästa vän under en tid.
Sen av någon anledning (flytt, kontakt eller intresse) så tappar man kontakten med människan.
Visst tänker man på personen i sig lite nu och då och den betyder förstås mycket för en men man känner inte sig "tvungen" att måsta se personen eller höra av sig hela tiden.

Jag och Rabbe insåg att våran relation har blivit så och jag kan komma på flera människor jag mött som det råkat sig bli så med.
Jag vet att Rabbe hade stor del i mitt liv under de första åren då jag flyttade till Helsingfors.
Det var alltid honom jag ringde ifall jag ville gå på kaffe, dricka öl eller ha middagssällskap.
Trots att vi inte ses så ofta har vi bra vibe mellan oss och är alltid lika glada av att se varann då det händer.

Jag fick en helt drömlik klänning av Kirsti i veckan.
Hon hade hittat den på nån marknad där de sålde gamla scenkläder från tidiga Hollywood runt 30-40 talet.
Den måste bara fixas lite sen går det att ha på sig den (den är lite för liten).

Jag kände mig som en prinsessa, typ askungen bara av att hålla i den och inse att den är min.
Bild kommer lite senare!

Jag måste klaga.

Jag tycker inte om snåla människor,
inte pengamässigt utan känslomässigt snåla.

Jag har träffat många snåla människor under mina år,
de är kalla, ytliga människor.
Vanligtvis lever de i sin såkallade perfekta värld men allt är egentligen skit.
Varför leva en lögn, undrar jag.

Det nya året har börjar med fina kurvor.
Upplevelser som fått mig att öppna ögonen och även sådana upplevelser som gjort så att jag bara slutit ögonen i gråt.
13 dagar har gått.

Jag har insett att jag måste prioritera mig själv mera, lägga mig själv lite högre upp på listan.
Man kan inte alltid tro att folk beter sig efter ens egna tankesätt, trots att man skulle värdera personen som sin närmaste.

Idag bokade jag en resa till LA.
För mig själv, utan Jere.
Känns nog lite tråkigt att åka utan honom men han har andra planer.
Och det blir nog roligt ändå.
Så om mindre än en månad sitter jag på flyget mot the City of Angels, mycket trevligt.

So long suckers.

Skolan har börjat igen och det känns bra.
Ska bli skönt med en lite med jämnade rutin istället för att vaknade upp varje dag efter 12..
Dessutom har det varit roligt att se klassen.

Känner mig extra duktig som börjar med en uppgift idag som ska bli inlämnad nästa vecka.

När jag var i Los Angeles på praktik för 2 år sen fick jag chansen att arbeta med en dokumentär som handlade om producenten Jimmy Westerlunds resa från en liten stad i Finland till Hollywood.
Den hade premiär igår på tv (kommer på repris på måndag FST5), men finns på arenan i några veckor nu.

Det väckte otroligt många minnen och människor jag nästan glömt att jag träffat och även hur fånig och ibland irriterande Robin DiMaggio var med hans sexistiska skämt*.

Jag känner att jag vill åka tillbaka dit med en ny inställning.

*jag lärde mig att ignorera honom till slut och han förstod att jag inte var en brud från LA.

Titta på dokumentären HÄR!

Idag åker jag till Salo, på söndag Åland.
Vi ses senare Helsinki!

De senaste nätterna har jag drömt om kring, även här i Finland.

Tror det har fastnat i mitt huvud efter det att min pappa sa att det antagligen blir kring i Iran igen inom en snar framtid.

Har vaknat svettig och ena natten vaknade jag av att jag måste spy.
(Kan väl även bero på att jag mer eller mindre varit förkyld i en vecka)

Även fast jag tagit det otroligt lugnt den här helgen och även skippade gårdagens 30 årskalas för Pekka så var* jag idag sjukare än under helgen.
Skippade skolan idag eftersom det kändes som värst på morgonen.
Nu kommer dock moralen fram och frågar mig om det är smart av mig att fara och se The Bronx eller inte.

*mår rätt okej nu.

---uppdatering

Nu åker jag efter massa finexin och piller!
Håll tummarna att jag inte blir sjukare.
Och om det nu skulle hända får jag bara bita ihop de kommande dagarna och fara till skolan och alla andra skojiga evenemang.

Med ett nytt år påkommande har jag en del förändringar som väntar på att uppfyllas.
Vissa går att uppfylla under en dag, kanske till och med på någon timme. Resten är dock lite större och kräver lite fler människor involverade.

Jag sa lite på skoj häromdagen i skolan att jag ska bli flyktningsrepresentant på självständighetsbalen nästa år. Men kanske jag satsar på det om några år istället.

Mera om förändringarna berättar jag om senare när de kanske känns lite mer aktuella eller bara helt enkelt igång.